klyftigatankar

Vid sjutiden låg jag i soffan. Halvt apatisk. Hade precis slötittat på Lyxfällan. Kan inte sluta tänka att folk mår inte bra! Dom är idioter och borde omyndigförklaras. Borde inte få ha ett eget visakort. Borde sitta inlåsta utan tillgång till ens en guldtia och en godiskiosk! Tittade lite på Sjukhuset, men det var nya avsnitt och dom var i Linköping. Inge kul. Och ångesten infann sig eftersom att jag visste att om en halvtimme skulle jag va tvungen att resa på mig och byta om och gå till friskis. Men jag vill ju inte. Vill bara ligga i soffan och sova. Tur att man har en bror som släpar med en. Tur att man har en bror som slår på en så man tapar andan och samtliga inre organ byter plats. Blåmärken på konstiga ställen, axlar ur led och ett finger i ögat. Revbensfraktur och sprucken mjälte. Man vet aldrig var våra slagsmål kommer sluta. Ibland gör det så ont, fast det är kult på samma gång. Och jag får slå tillbaka hur hårt jag vill. Det är därför jag går dit.

Ville gråta lite innan vi gick därifrån. Jag undrar när jag ska inse att min muskelfästesinflammation (ellervaddetnuär) inte kommer läka av sig själv, inte kommer bli bättre av att jag tokstretchar den konstant, inte mår bra all den hårda träningen jag utsätter min stackars lilla muskel för. Men jag vill inte, för jag vet att om jag ringer till idrottsskadecentrum så kommer dom bara säga åt mig att jag inte får träna. Och eftersom det är en rätt välanvänd muskel så kommer jag typ inte kunna träna nåt. Ingenting alls. Mitt liv kommer gå i spillror och min spinningkarriär kommer gå i kras.

Ingenting som inte en Ipren-kur kan fixa (gick ju så himla otroligt bra sist................)

Väl mött