klyftigatankar

(Jag tillägnar detta kryptiska inlägg till dig, Erika. Läs med glädje!)

Ända sedan första maj har jag gått runt och varit förvirrad. Förvirrad och liksom lite rädd. Joakims kompis Johan berättade en sak för mig som vände uppochner på hela min värld. Vi satt där i solen på en bänk med en varsin sub och var jävligt nöjda över situationen. Solen, bänken, maten, valborg, folket, allt. Och så kläcker den här Johan ur sig den där menigen som jag liksom inte alls håller med om, men jag säger inget. Jag bara nickar medhållande. För Jocke höll också med, typ, och jag ville inte va den som är den. Ville inte att dom skulle skratta åt mig och tycka att jag va dum i huvet. Kunde dock inte riktigt släppa det han sagt och jag har gått runt och funderat på det sedan dess. Jag blev dessutom jävligt irriterad veckan efter, när jag till min förskräckelse upptäckte att det han sagt faktiskt stämde. Jag blev arg, eftersom det inte är på det viset jag vill ha det, ms Asbergers. Så jag gav upp och lade ner.

Vaknade inatt mitt i natten och började tänka på det där som Johan hade sagt. Och tänkte att han är helt jävla dum i huvet. (Det är inte okej för mig att säga så eftersom jag faktiskt knappt känner denna Johan, har bara träffat honom ett par gånger och då har han varit mycket trevlig. Och full. Men just det där som han sa då på första maj. Jag kan bara inte hålla med...) För jag insåg att jag hade rätt och han hade så jävla fel. Sen blev jag rädd eftersom jag blev rädd att jag skulle ha fel ändå. Att jag liksom bara tror att jag har rätt. Pallar inte ovissheten. Vill bara veta om jag har rätt. För jag vill ha rätt. Denna gång mer än någonsin. ms Asbergers/Sheldon Cooper

Väl mött

ps. Erika. Grabbar på lucia skulle kunna vara en kryptisk ledtråd.