klyftigatankar

Ni vet när man får den där känslan av att allt är kört. Man har äntligen kommit på vad man vill och så ba inser man att man kom på det typ hundra år försent. Bara för att man är ms Asbergers och har beslutsångest och överanalyserar precis allt. Samt att man hela tiden bara skjuter på det där med att faktiskt ta ett beslut så att det händer något.
Precis så kändes det för nån dag sen. (när jag kom på vad jag faktiskt ville, mest av allt)
Fick tokångest och låg och vred och vände mig i mina ångestplågor. Trodde livet skulle sluta där och då.
Och så försöker man ordna upp det, så att man kan få allt precis så som man vill ha det. (kerstin, fem år, pallar inte att inte ha saker och ting på sitt sätt. (ms Asbergers)) Men man vet liksom att det är ett dött lopp och att det är försent. Och att det bara är ord som sägs för att ha något att säga samt försöka införliva något slags hopp eller något. Men allt liksom känns bara meningslöst och fel, för det kommer iallafall inte bli så som ms Asbergers vill ha det. Sånt är livet när man alltid kommer på saker försent.

Och när allt sedan bara löser sig till det bästa och ms Asbergers faktiskt får som hon vill. Allt känns bra och man tror att det löser sig. Att allt blir bra. Fast egentligen vet man att man kommer ångra sig om en liten stund, för man vet att det egentligen bara är en "tillfällig lösning" på ett icke-existerande problem. Och man är ms Asbergers och kan aldrig bestämma sig. Blir aldrig nöjd. Men just nu känns det bra.

Väl mött

Ps. Var på Gasquen igår. Hade the time of my life. Har därför varit aningens bakfull idag. Beslutade mig därför för att inte träna idag. Därav den lätt negativa tonen i detta inlägg.

Ps2. LA Ink är liksom bra och dåligt på samma gång. Jag vill tatuera mig. Nu.

Ps3. 3 veckor och en dag tills min nya karriär börjar.

Ps4. Chris Carrabba, You sweep me off my feet.