klyftigatankar

nivet när man ligger i sängen. fryser, är hungrig, deppig, ledsen, arg och tror att man ska få en ångestattack. allt detta pga att dagen började med att man fått en diskret utskällning på jobbet (som man liksom har trängt undan hela dagen och som sedan blossar upp från ens undermedvetna) som gör att man känner sig som världens sämsta människa trots att fint folk runt i kring en försvarar det som inträffat.

 

lägg sedan till att man måste cykla genom iskyla och piskande regn hela vägen hem för att sedan cykla genom ovan nämnda regn och blåst och iskyla till ekeby för att leda ett pass som man är för trött och utpumpad och oinspirerad för att köra. dessutom vet man att man ska köra världens jobbigaste gympass efteråt. och man vill liksom inte. man vill bara ligga i sängen, kolla på dålig tv och äta femton mackor till middag.

 

ledde då två spinningpass eftersom det inte dök upp någon ledare till passet efter mitt. Det var okej eftersom jag helt plötsligt fick en legitim ursäkt till att inte köra det extremt jobbiga TMI-passet i gymmet som var planerat. cyklade hem i blåsten och det piskande regnet och jag blev åter lite arg och ledsen och trött och hungrig och orkeslös och iskall och utpumpad på energi. det är då man inte orkar duscha utan liksom fastnar mellan levande och död och man bara tänker en massa jobbiga saker och målar upp skräckscenarior och liksom hittar på. och man luktar gammal svett och blir kallare och kallare för varje sekund som går.

 

Dushade och fick en kort panikångest. Ringde mamma, (som tydligen har återuppstått från de döda (läs: uppsatsskrivande)) och grät en skvätt. hon tröstade, försvarade och sa allt det där som jag ville höra. Pratade jättelänge om allt och ingenting och jag saknar min mamma så himla mycket. inte bara det att hon är så himla långt bort. hon har liksom varit en zombie det senaste halvåret. men nu finns hon. hurra!

 

Nu känns det bra igen. allt brukar bli bra bara man får träna, äta en ostmacka, ta en varm dusch och gråta en liten skvätt. Fast den där ångesten kommer inte släppa. Orka att jag inte kan ta kritik.

 

Väl mött