klyftigatankar

Vaknade i morse och tänkte: Gud va härligt att jag är ledig!

Skulle åka till sjukan, gå å gymma, gå på Lasses spinningpass och åka till stockholm. Gött

Cyklade iväg till samariterhemmet för att plåstra om min skadade fotled. Filosoferade och funderade över nattens drömmar. Hade drömt att jag var nere och hälsade på på traumaortopeden eftersom jag har gjorde praktik där i höstas. Drömde att jag satt och fikade och snackade skit med in gamla handledare Eva Käll, den fantastiska kvinnan!

 

Kommer till samaritern. Låser cykeln. Kliver in. Känner i min jackficka. Ingen nyckel. INGEN NYCKEL!!!!!! Känner i den andra fickan, kollar i väskan, kollar fickorna, kollar väskan. INGEN NYCKEL. Går ut. kollar i cykellåset. Ingen nyckel. Ingen nyckel någonstans! Mina nycklar är spårlöst försvunna. Jag blir rädd, scared, exposed.  Var är mina nycklar??

Har inte tid att tänka på det, måste upp och få min fot omplåstrad och gärna sydd så jag hinner till min nästa läkartid. (stressen!) Kommer in, får inte sy, för det har gått för lång tid sedan skadan uppstod, men jag kan få ett plåster. (Jag är sjuksköterska, kan fan plåstra om mig själv. jag vill ha det sytt!!) Sitter i väntrummet. Väntar på att en annan sjuksköterska ska öppna mitt plåster, titta på såret och lägga på ett nytt. Värt!

 

Väntar å väntar å väntar (i typ en kvart) sen kommer en sköterska in och säger mitt namn. Och VEM är min sköterska som ska plåstra om min fot, om inte EVA KÄLL! Blir lycklig och varm i hela kroppen. Hon är så fin och snäll och plåstrar om så bra! Ger mig bästa tänkbara vård och skickar med mig steristrips hem (tur det, eftersom jag inte har tillgång till sånt på jobbet......) Och dessutom kan jag ju nu konstatera att jag är synsk och drömmer sanndrömmar. Det trodde Eva också.

 

Ringer polisen och meddelar att mina nycklar är borta, har ni hittat dom? Nej, det kan ta en vecka eller två innan jag får dom. KULT!

 

Väl mött!