klyftigatankar

Har äntligen klarat av mina 24 dagar i bergen, i Himalaya. Ellerja, de planerade 24 dagarna blev visst endast 19. Eeeeftersom vi kickade ass och klättrade dom vackra bergen en aning snabbare än beräknat. höhöhööö

 

Jag kan stolt berätta att jag tog mitt ansvar som svensk. Jag tog med mig seden att se ut som en parodi på Den Svenska Turisten. Med gångstavar, en skitful (och matchande) träningsoverall anno -84, magväska och självklart den obligatoriska asfula solbrännan i ansiktet. Tydliga linjer mellan kritvit och illröd. Mina kinder liknade något som skulle kuna misstas för den danska fanan. Men jag är okej med det.

 

Tillsammans med en amerikansk tjej som min främsta vapendragare tog tog jag mig igenom solsken, regn och hagel. vi klättrade dagar upp och dagar ner. Gröna dalar och vits bergstoppar. Smala stigar, instabila hängbroar, jeepvägar, snötäckta stigar och leriga vandringsstråk. Stentrappa upp, stentrappa ner, slingriga stigar med stup rätt ner, bergssluttningar upp, bergssluttningar ner. Har sett allt och gjort allt.

 

Har gått upp kl 04.00 för att vandra i mörkret till vackra toppar och bevittnat stjärnklara nätter och soluppgång över bergstopparna.

 

Höjdpunkt nummer ett var att vandra upp till världens högst belägna sjö på 4990 meter över havet. Soligt, snöigt och fantastiskt. Det bästa är när man kmmer upp och får avnjuta den första tuggan av en snickers. WOW! 

 

Höjdpunkt nummer två var när jag insåg att jag inte skulle dö när jag kom upp till vår högsta punkt på vandringen, Thourong-La Pass, 5400 meter över havet. Iskallt och skitjobbigt. Bokstavligt talat ett steg, fem andetag, kommer jag svimma? Kommer jag dö? Varför har jag ingen energi? Jag åt ju en massiv frukost för en timme sedan och har tryckt fem snickers efter det!! Är det nu jag kommer dö? 

 

Och helt plötsligt är jag uppe, men jag är så omtumad att jag inte ens kan njuta av den fantastisks upplevelsen och utsikten. Äter en Mars, tar tydligen några asfula bilder och går ner på andra sidan. Känner lufen, syret fylla mina lunogr. Jag lever. Jag hatar det här. Den värsta känslan någonsin. Jag vill hem. Jag har tio dagar kvar.

 

Höjdpunkt nummer tre. Att kliva upp kl 05.00 vid Annapurna Basecamp och se solen gå upp när man är omringad av ett otal av världens högsta bergstoppar. 360 grader. Snötäckta bergstoppar, solkyssta, vart man än vänder sig. Obeskrivligt och fantastiskt. 

 

Höjdpunkt nummer fyra. När man äntligen kmmer fram till civilisationen och får ta av sig ryggsäcken och de stinkande skorna och ta en riktig, varm dusch. Obetalbart.

 

Nu firar vi med riktig mat och alkohol.Det är vi värda!

 

Väl mött