klyftigatankar

 

Det är något visst med att cykla lite halvberusad ner för Carolinabacken i mörkret. Igårkväll fick jag en uppenbarelse. Mitt där i backen, när jag susade ner i full kareta, lite småberusad och lite regnad på. Helt plötsligt kom jag bara på vad jag egentligen vetat hela tiden. Vad jag vill göra, hur jag ska gå vidare, vart jag ska börja jobba.

 

Spenderade ytterligare en heldag med Eduardo. Och det gjorde att jag kände att jag verkligen har gjort rätt val.

 

Pratade med Annika för att leverera den glada nyheten. På vägen dit mötte jag en patient som var på väg hem. Hennes man hejjade och konstaterade: "alltså, du ser alltid så lycklig ut". "Ja jag är väl en lycklig person", svarade jag. Gick in till Annika och meddelade. Jag kommer tillbaka. Hon blev glad, och jag blev glad. Och det känns som att våren kommer bli bra. Verkligen. Känner dock att det gick lite för lätt att få den lönen jag begärde. Borde typ ha begärt en tuselapp mer? But hey, en fast anställning och knappt något helgjobb att prata om. Jag känner mig nöjd.

 

Om en vecka sitter jag på ett hostel i Nepal. Trött och jetlagad och med en öl i handen.

 

Väl mött