klyftigatankar

 

Nivet när en liksom alltid hetsar upp sig, stressar och går för fort fram? En hoppar in i nåt fast en varken har tid eller lust eller ork. Och sen tillslut så inser en att allting sakta, långsamt och försiktigt håller på att gå åt helvete. (och mitt upp i alltihopa kommer en liten, liten ljuspunkt) Och sen har en ingen aning om vad en pysslar med.

 

Saker och ting snurrar runt, runt, runt i mitt huvud. En vecka kvar till jag drar. Fortfarande osäker på vilka skor jag ska ta med och vilka som får vara kvar hemma. Packar ihop mitt rum, min lägenhet, mitt liv i mängder av små lådor och ställer ner dom i förrådet. (det där jävliga förrådet i källaren där lampan aldrig funkar...)

 

Har fortfarande ingen aning om vad jag vill jobba med när jag kommer hem. Och alla jag pratar med och rådfrågar gör mig bara ännu mer osäker och förvirrad. Hur fel kan det bli?

 

Erika jobbar för att jag ska få bo. Jag vill bo med henne, det hade typ varit det bästa i världen.

 

Jag är dödligt förkyld och ännu mer orolig över hur jag ska palla springa tre långa jävla mil på lördag. Det kommer inte gå.

 

Efter den här helgen har jag kommit fram till att jag har någonslags hatkärlek till mitt gamla jobb.

 

Jag måste förmodligen ta tag i migsjälv. Som vanligt. Ska bli så jävla gött att komma bort. Ni hittar mig på en klippa nånstans i Nepal. Mediterandes, med färggranna byxor och blomma i håret. I frid. Eller så tar jag jobb på Drakes tatueringsstudio i Kambodja. Det är ett alternativ.

 

Väl mött