klyftigatankar

 

Semestern. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Tillbaka hemma. Hemhemma i min lägenhet. I min säng. Bland mina saker. Vaknade i morse med lätt panikångest. Alla jävla grejor. Försökte igår kväll göra någonslags uppackning av mina superröriga väskor, proppfulla med massa saker. Gick sådär. Jag har för mycket skit. Men jag vill ha kvar det.. Alltihop.

 

Lillstrumpan har flyttat till eget och jag är kvar med okänd tonåring som bor i rummet där bror egentligen borde bo. 

 

Packar upp och packar in och fortsätter dagen med att ha ångest över att jag kommer va pank och bostadslös efter årsskiftet. Diskuterar med erika som har briljant ide. Vi blir roomies efter jul. Jag kan tänka mig det. Kan tänka mig att tycka att det är bra. Kan tänka mig att tycka att det är asbra och det bästa som hänt sedan 2007. Känner hur saker börjar lösa sig.

 

Äter fantastisk middag i underbart sällskap och avnjuter en god drink sådär på måndagskvällen. (ignorerar den där klumpen av obehag som har lyckats leta sig fram i halsen. Ignorera, du bara inbillar dig) 

 

Kommer hem till okänd tonåring som ser rädd ut. Hon kläcker ur sig att hon kommit in i Umeå. Hon flyttar till veckan. Jaha.. Vem ska jag bo med nu då? Blir arg och irriterad och upprörd. Men håller masken inför tonåringen och gratulerar till utbildningsplatsen och knyter näven i fickan. Grymtar i tysthet. (Konflikträdd?? JAG??!! Dummaste jag hört) Påbörjar åter jakten på en ansvarsfull, social, djur- och rökfri, lugn student som söker boende. Allt av intresse.

 

 

Väl mött