klyftigatankar

 

September tar hårt på mig. Detta semesterelverne. Det har satt spår i min fläck- och problemfria hy. Den är numera sprängfylld av röda blemor, torra fläckar och halvutvecklade finnar. (som jag har kämt och klämt och klämt på så de nästan blivit till öppna sår) Det här med att leva i Falun utan någon som helst typ av frestelse. Den hälsosamma sommaren med bara vatten och träning har ersatts med ingen sömn, alkohol, onyttig mat och massa träning.

 

hela jag är i uppror. Magen, huvuet och kroppen i stort. Har börjar med mitt självdestruktiva beteende. Inte något slags emoaktigt, utan bara att jag beter mig dåligt. No biggie. Gör som jag alltid har gjort och kompenserar med c-vitamin. Hur bra som helst.

 

Träffade Malin för första gången på ett år. Vi insåg att tiden flyger förbi oss utan att vi hinner märka något. Allt på grund av att vi börjar bli gamla. Tråkigt men sant. Vi märkte inte ens själva att det var ett år sedan. Samtalet tog vid där det slutade sist. Inga konstigheter. Hon pysslar med aloevera nuförtiden. Jag blev sugen vil prova. Hon kunde allt om aloe vera. Kanske kan lösa mitt problem med min mage i uppror och min hy i kris.

 

Just nu väljer jag attt ignorera problem och bekymmer och låtsas som att dom inte finns. (detta är nämligen någohelt nytt för mig) Istället för att tänka på att jag mycket snart (om tjugo (20) dagar) beger mig alldeles ensam ut i den stora världen, så sysselsätter jag mig med annat. Tydligen läser jag en bok som delvvis utspelar sig i Indien, vilket egentligengör att jag bara tänker på resan ännu mer. Har lagt ner stressandet. Haha, vilket skämt. Stressar upp mig mer än någonsin. Men då är det ju tur att en känner nån som känner nån som jobbar med flygningar. Nån som kan lugna ner ett, i onödan, rusande hjärta. Saker som jag vill tänka på blir på något sätt bleka och mattas av. Allt präglas av den här jävla resan och dra mig fucking baklänges vad jag längtar. Vill i vanlig ordning bara bort bort bort bort bort.

 

Har kommit i kontkat med en brud i nepal som driver någon slags äventyrsresebyrå. Verkar supercoolt, okej, jag fattar grejen. Men jag vill ju klara mig själv. Och att jag lisom drabbas av deras försäljarknep innan jag ens satt min röv på planet dit känns lite sisådär. Kommer bli lurad att gå med på nån tur på nåt ställe dit jag inte ens vill och jag kommer  betala fruktansvärt mycket överpris. jag bara vet det. 

 

Nej men jag känner mig rätt lugn. Nojar inte eller så. Idag sa jonas att de hade vart tvugna att ansöka om visumet till Laos typ tre gånger för att dom bara gjorde fel hela tiden. inget magsår. Inget magsår, INGETMAGSÅR!

 

 

Har slutat noja över vad jag måste ppacka ner och vad jag måste lämna hemma och vad jag måste köpa. (haha, yeah right!) Har istället börjat noja över vvilka playlist jag måste komma ihåg att göra offlinetillgängliga innan jag drar. BRA, tycker jag.

 

Väl mött