klyftigatankar

Sista kvällen i Nepal. Sogligt, men sant. Men det börjar bli höstigt kallt, så det ska bli så jävla gött att komma till värmen i Kambodja!!! (och regnet, tydligen....)

 

Har sedan min vandring i Himalayas bergsmassiv återhämtat mig på bästa sätt. Först en natt på "finhotell" med nepalesiska mått, och sedan en tretimmars massage och ansiktsbehandling. Lite shopping och tempelsightseeing på det.

 

Tog mitt pick och pack och lämnade hetsen, trafiken och smutsen i Thamel, Katmandu och begav mig mot djunglen i Chitwan. Djungelsafari, elefantridning, vilda djur, tigrar och tropisk regnskog stod på mitt schema. Well, en promenad i en tätvuxen skog och på en stort fält med högt gräs... Inte jättemycket djungel, och djuren kändes mer tama än vilda. Krokodilerna låg trötta längs flodbanken, blickstilla. Död eller staty? Jag vet inte, men jag fick god lust att peta lite på dom för att få någonslags reaktion. Bara för att få se om dom var äkta eller fejk. Hur som. Det var skönt med lite lugn och ro och en paus från det extremt hetsiga Katmandu. (inget är väl iofs hetsigt mot hur det var i indien, men allt är relativt)

 

Åter i Katmandu var det dags för halloween och den nepalesiska högtiden Tihar, ljusfestivalen. För vissa av hinduisterna var det också nyår, så Gott Nytt År på er allesammans! Igår var stan full med nepaleser som ritade mandalas på gatan, utanför sina affärer och sina hem. Mycker vackert, och fullt med ljus och lampor och lanternor. Kändes lite som julbelysning och jag blev glad! Dans dans dans dans överallt och halva natten. Vi hamnade i en liten liten mörk gränd där ett stort gäng nepaleser hade startat dansparty utanför en liten restaurang. Som utlänningar fick vi vara med om vi lovade att vi inte var israeler, dom var tydigen inte välkomna. Oklart varför. Men vi hade den äran att få lyssna å nepalimusik och dansa nepalidans så svetten lackade. Och kult vare, som det alltid är på restaurngen. Sen gick vi till Alobar, världens bästa hostel, och dansade till Sweet dreams, Aqua och Michael Jackson. Det var en bra kväll.

 

Igår besökte jag också ett barnhem. Ungarna var så himla himla fina och härliga! Många av dom jag träffat har berättat riktiga jävla horrorstories om dåliga barnhem där föreståndaren snor åt sig allt som folk ger och donerar till barnen. Allt från pengar, kläder och riskokare. Det tog han hem till sitt eget, Tack å bock! Jävla idioter! Men jag hittade ett bra barnhem, det gjorde mig glad i magen. Och barnen med. De åt snickers med god aptit och fick ett gäng fotbollar, kortlekar och färgpennor. En gör vad en kan. Sen knyckte de min telefon och lyckades låsa simkortet, Thank you very much! Men vem är jag att neka ett föräldralöst barn att kolla på mina privata bilder och försöka logga in på facebook i ett land långt, långt borta från närmaste tele2-mast. Nää, tänkte ju det. Lek på och ha det så kult. 

 

I förrgår var den bästa dagen i mitt liv. Alla kategorier. Jag hade bestämt mig för att göra upp med mitt förflutna ovh göra det som jag inte vågade för drygt elva år sedan. Tillsammans med två busslaster fulla med idioter, precis som jag själv, åkte vi fyra timmar norr om Katmandu, mot den tibetanska gränsen. Till The Last Resort. The place to be om man vill ha lite äventyr i tillvaron. Vårt mål var den hängbro som gick över dalen ovanför en fors. En sisådär 160 meter ovanför marken. Därifrån skule vi alla, på ett eller annat sätt, hoppa ner mot avgrunden och en säker död. Bungyjump och canyon swing. HERREJÄVLAGUUUUUUD!!!! Varför utsätter en människa sig för något liknande? Det är ju idioti från första stund! Efter inte allt tör lång väntan var det min tur att kasta mig ut i den fria luften, ner mot forsen och stenarna. Jag hade ju sett de andra innan, såg enkelt ut. Ett litet hopp ut från kanten bara, och sen sju sekunder av fritt fall och sen gungar man lite fram och tillbaka. Lätt som en plätt! Knappt nervös alls klev jag i säkerhetsselen och en tjock lina fästes på min mage. Min livlina. Bungykillen höll ett stadigt tag om min rygg och sparkade lätt på mina fötter för att få mig att gå närmare kanten. Tack! Det var lättare än jag trodde att ta det lilla lilla klivet ut i den tomma luften. Fallet och gungandet var fantastiskt. Jag skrek och skrek och skrek. Men ingen hörde. Och helt plötsligt var det bara slut och klart. Över och förbi. Ett passerat ögonblick som så mänga andra...

 

En kort prommenad upp för berget och sen en lång väntan innan det var dags för nästa hopp. Knappt nervös denna gång heller. Ett par swingers och jumpers före mig. Jag tittar, observear och längtar. Helt plötsligt sitter jag där, selen är på, en kille filmar mig och frågar ur jag mår. Två andra är i fullfärd att sätta fotbojor på mina fötter och fästa en tung, tung, tung elastisk lina som verkar dra mig mot kanten och stupet och fallet och forsen och stenarna och döden. Könde mig som en fånge i fotbojor, på väg mot sin (frivilliga?) avrättning, Dead Man Walking. Ingenting att hålla sig i, bara armarna rakt ut i luften, som vinga och sen huvudet ner mot vattnet, stenarna, döden.Bara 160 meter ner, bara! Den tunga, tunga linan drar mig mot kanten. Åter igen en stadig hand på ryggen. En mjuk och vänlig röst som säger "Ok, vi räknar till tre. Och sen JUMP! Okej?" OKEJJ??!?!!!?! Jag ska hoppa, med huvudet först, mot min egen död. Hur är det okej?, Helt plötsligt är jag dödligt nervös. Jag vill inte, vet inte om jag klarar det. Egentligen mest rädd att fega ur, när alla kollar...Mr. Bungy puttar mina fötter lite närmare kanten, lite till, lite till. Jag vill inte. Jag vill. Jag vill inte. Jag vill.

Jag hör honom räkna ner, jag böjer på benen och hoppar (enligt min uppfattning) ut i det fria. Huvudet först, fötterna sist, armarna rakt ut. Åter igen kommer dödsvrålet, som aldrig tar slut. Jag faller och faller och faller. Och med ett ryck åker jag uppåt igen. Och faller, snurrar runt, åker upp och ner, upp och ner. Jag hänger stadigt uppochner och snurrar litegrann. Jag skrattar och snorar och gråter, om vartannat, samtidigt zom jag långsamt hissas ned mot marken. Tung i huvudet av adrenalin, blodfyll skalle och hela min kroppstyngd som strävar ner mot marken.Jag sträcker mig efter bambupinnen som skall föra mig i säkerhet. En mans armar fattar mina och drar mig till en madras där jag får ligga medan två män frigör mig från mina fotbojor. Friar mig från den elastiska linan som jag nyss förlitade hela min existens på. De frågar hur jag mår, men jag kan inte sluta skratta. Det där nervösa och lyckliga skrattet som aldrig vill ta slut. Det här vill jag göra igen. Igen. Igen. Och igen.

 

Jag lever och jag är glad. Att handlöst falla i X antal sekunder är det bästa man kan göra. Kicken, euforin, adrenalinet, livet. Allt känns underbart och skönt. Varje gång jag täner på mina fötter som puttas närmare kanten, den stadiga handn på min rygg och den trygga rösten som räknar ner, varje gpng blir jag alldeles varm ich det pirrar till alldeles underbart skönt i magen och mina, annars iskalla, fötter.

 

Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och könner mig klar med Nepal. Jag kan lämna landet med stolthet och två filmer som bevis på hur mesig jag ser ut när jag hoppar.

 

Imorgon när jag kliver av planet kommer jag vara i Kambodja. Låt äventyret fortsätta!

 

Väl mött!

 

Har äntligen klarat av mina 24 dagar i bergen, i Himalaya. Ellerja, de planerade 24 dagarna blev visst endast 19. Eeeeftersom vi kickade ass och klättrade dom vackra bergen en aning snabbare än beräknat. höhöhööö

 

Jag kan stolt berätta att jag tog mitt ansvar som svensk. Jag tog med mig seden att se ut som en parodi på Den Svenska Turisten. Med gångstavar, en skitful (och matchande) träningsoverall anno -84, magväska och självklart den obligatoriska asfula solbrännan i ansiktet. Tydliga linjer mellan kritvit och illröd. Mina kinder liknade något som skulle kuna misstas för den danska fanan. Men jag är okej med det.

 

Tillsammans med en amerikansk tjej som min främsta vapendragare tog tog jag mig igenom solsken, regn och hagel. vi klättrade dagar upp och dagar ner. Gröna dalar och vits bergstoppar. Smala stigar, instabila hängbroar, jeepvägar, snötäckta stigar och leriga vandringsstråk. Stentrappa upp, stentrappa ner, slingriga stigar med stup rätt ner, bergssluttningar upp, bergssluttningar ner. Har sett allt och gjort allt.

 

Har gått upp kl 04.00 för att vandra i mörkret till vackra toppar och bevittnat stjärnklara nätter och soluppgång över bergstopparna.

 

Höjdpunkt nummer ett var att vandra upp till världens högst belägna sjö på 4990 meter över havet. Soligt, snöigt och fantastiskt. Det bästa är när man kmmer upp och får avnjuta den första tuggan av en snickers. WOW! 

 

Höjdpunkt nummer två var när jag insåg att jag inte skulle dö när jag kom upp till vår högsta punkt på vandringen, Thourong-La Pass, 5400 meter över havet. Iskallt och skitjobbigt. Bokstavligt talat ett steg, fem andetag, kommer jag svimma? Kommer jag dö? Varför har jag ingen energi? Jag åt ju en massiv frukost för en timme sedan och har tryckt fem snickers efter det!! Är det nu jag kommer dö? 

 

Och helt plötsligt är jag uppe, men jag är så omtumad att jag inte ens kan njuta av den fantastisks upplevelsen och utsikten. Äter en Mars, tar tydligen några asfula bilder och går ner på andra sidan. Känner lufen, syret fylla mina lunogr. Jag lever. Jag hatar det här. Den värsta känslan någonsin. Jag vill hem. Jag har tio dagar kvar.

 

Höjdpunkt nummer tre. Att kliva upp kl 05.00 vid Annapurna Basecamp och se solen gå upp när man är omringad av ett otal av världens högsta bergstoppar. 360 grader. Snötäckta bergstoppar, solkyssta, vart man än vänder sig. Obeskrivligt och fantastiskt. 

 

Höjdpunkt nummer fyra. När man äntligen kmmer fram till civilisationen och får ta av sig ryggsäcken och de stinkande skorna och ta en riktig, varm dusch. Obetalbart.

 

Nu firar vi med riktig mat och alkohol.Det är vi värda!

 

Väl mött

 

Noll dagar kvar. Bara en kort, kort sömnlös natt. Sen bär det av. Jag förstår inte riktigt vad jag håller på med. Är så jävla nervös. Vet egentligen inte vad jag är nervös för. Vet bara att jag har ont i magen och att allting snurrar och att jag darrar på händerna. 

 

Efter en heldeppig gårdag där jag bara vandrade runt på Lidingö och kollade på. Tittade på alla som sprang och var avundsjukast i hela världen. Höll lite extra hårt i startbeviset och ville inte riktigt släppa ifrån mig det till tjejen som stod där och hade köpt det av mig. Ville inte riktigt ge upp och släppa taget. Ett nederlag. (men vad gör det? Nu får jag ju börja om från början bara. Påt igen. En gång till!! Och jag som trodde att jag avklarat det där med att simma i öppet vatten och aldrig mer skulle va tvungen att ta på mig den förbannade våtdräkten en gång tll...)

 

Tur att en kommer på bättre tankar ibland. Låg på mitt vardagsrumsgolv igårkväll och kände hur resfebern totalt tog över min kropp och mitt sinne. Pallar inte. Hur fixa detta? Utan att gå runt i cirklar i min lägenhet och frenetiskt tugga mig på underläppen och tvinna en hårslinga mellan fingranrna. Lite lätt vaggande gång och en stirrig blick. Svaret stavas A L K O H O L. och mycket av det! thank you johan för den briljanta iden!! Resulterade i att jag kunde fokusera på nåt annat än resan, eller inte fokusera på nånting alls... Samt att hela dagen idag har spenderats åt att ha bakisångest istället för reseångest. Är något mer van med att hantera bakfylla än resfeber.

 

Anywho. snart åker jag. Och det ska bli så extremt jäva roligt, läskigt, fantastiskt, sjukt, härligt, kul, spännande, farligt (ja, maja jag lovar att va "försiktig"), skojsigt, festligt, otippat och helt jävla sinnessjukt. Vem är så dum att hen åker ut i stora världen alldeles själv utan att veta vad en håller på med? Jävla pucko.

 

Tur att jag ska möta upp två kändisar i Kambodja så jag kan slappna av en liten stund.

 

Hej då, vi hörs när jag får wifi i landet långt långt borta.

 

Väl mött

 

 

 

Det är något visst med att cykla lite halvberusad ner för Carolinabacken i mörkret. Igårkväll fick jag en uppenbarelse. Mitt där i backen, när jag susade ner i full kareta, lite småberusad och lite regnad på. Helt plötsligt kom jag bara på vad jag egentligen vetat hela tiden. Vad jag vill göra, hur jag ska gå vidare, vart jag ska börja jobba.

 

Spenderade ytterligare en heldag med Eduardo. Och det gjorde att jag kände att jag verkligen har gjort rätt val.

 

Pratade med Annika för att leverera den glada nyheten. På vägen dit mötte jag en patient som var på väg hem. Hennes man hejjade och konstaterade: "alltså, du ser alltid så lycklig ut". "Ja jag är väl en lycklig person", svarade jag. Gick in till Annika och meddelade. Jag kommer tillbaka. Hon blev glad, och jag blev glad. Och det känns som att våren kommer bli bra. Verkligen. Känner dock att det gick lite för lätt att få den lönen jag begärde. Borde typ ha begärt en tuselapp mer? But hey, en fast anställning och knappt något helgjobb att prata om. Jag känner mig nöjd.

 

Om en vecka sitter jag på ett hostel i Nepal. Trött och jetlagad och med en öl i handen.

 

Väl mött

 

 

Imorse vaknade jag med tanken att jag med allra största sannolikhet skulle vilja börja jobba på hjärtintensiven. Kul. Spännande. Nytt. Utmanande. Vaknade med tanken att jag absolut inte ville jobba på specialmedicin. Konstigt. Tråkigt. Förvirrande. Vaknade med tanken att jag förmodligen inte vill börja jobba med forskningen. Ensamt. Enformigt. Långa dagar. Vaknade med tanken att jag kanske vill börja jobba på onkologen. Givande. Nytt. Mysigt. Bra arbetsklimat.

 

I förmiddags hade jag tanken att jag aldrig i livet vill börja på hjärtintensiven. Intetsägande chef. Inte så spännande. Rätt tråkigt. Det enda jag skulle få ut av det är att lära mig EKG jävligt bra. (vilket iofs var min baktanke med att börja där) Det kan jag lära mig nån annanstans. Nån annan gång. Hade tanken att jag nog vill börja jobba på specialmedicin. Varierande. Utvecklande. Stabilt.

 

Ikväll har jag tanken att jag vill börja jobba med forskniningen. En sällsynt chans i livet. Roliga kollegor. Jag har framtidsplaner på kirurgen.

 

Vet fortfarande inte alls vad jag vill.

 

Har spenderat hela dagen på sjukhuset, utan att egentligen jobba. Har hängt med världens bästa Eduardo. Jag har alltid skitkul när jag är med honom. Och det är han jag kommer jobba med. Eftersom han är doktorand är han överläkarens springpojke och for göra hans dirty work. Eftersom jag är forskningssjuksköterska kommer jag göra doktorandens dirty work. Jag har inte skrattat så mycket som jag gjort idag på väldigt länge. Mest för att vi har skojat och skämtat och gjort lite narr av forskningsnördar som jobbar på labb och totalt nördar in sig på saker som ingen annan fattar. Eller är intresserade av. Vi kände oss som Alice i Underlandet

 

Och det är det som lockar. Det är ett välkänt gäng där jag vet att jag kommer ha kul. Kommer alltid trivas med kirurgiska patienter. Alltid. Kommer alltid trivas med dom doktorerna. Och det är det som känns tryggt. Att inte ha en aning om hur ens kollegor på specialmedicin eller onkologen kommer vara gör mig både rädd och nervös. Även om jag vet att många av sjuksköterskorna bytts ut på mmitt gamla jobb och att jag knappt känner någon där längre...

 

Fan vad jag hatar att älta saker och tänka över saker om och om och om igen. Jag vet att jag komer trvias och vara nöjd vilket jobb jag än väljer. Jag vet att det komer vara dagar och veckor där jag undrar vad fan det är jag håller på med. Vilket jobb jag än väljer. Vet att det kommer vara stunder jag vill gråta och springa därifrån för att det är så förjävligt mycket att göra. Vilket jobb jag än väljer. Vet att jag komer längta till jobbet för att det är så givnade och kul och att jag lär mig nya saker varje dag. Vilket jobb jag än väljer.

 

Jag borde skriva tre lappar och lägga dom i en hatt.

 

Väl mött

 

 

Nivet när en liksom alltid hetsar upp sig, stressar och går för fort fram? En hoppar in i nåt fast en varken har tid eller lust eller ork. Och sen tillslut så inser en att allting sakta, långsamt och försiktigt håller på att gå åt helvete. (och mitt upp i alltihopa kommer en liten, liten ljuspunkt) Och sen har en ingen aning om vad en pysslar med.

 

Saker och ting snurrar runt, runt, runt i mitt huvud. En vecka kvar till jag drar. Fortfarande osäker på vilka skor jag ska ta med och vilka som får vara kvar hemma. Packar ihop mitt rum, min lägenhet, mitt liv i mängder av små lådor och ställer ner dom i förrådet. (det där jävliga förrådet i källaren där lampan aldrig funkar...)

 

Har fortfarande ingen aning om vad jag vill jobba med när jag kommer hem. Och alla jag pratar med och rådfrågar gör mig bara ännu mer osäker och förvirrad. Hur fel kan det bli?

 

Erika jobbar för att jag ska få bo. Jag vill bo med henne, det hade typ varit det bästa i världen.

 

Jag är dödligt förkyld och ännu mer orolig över hur jag ska palla springa tre långa jävla mil på lördag. Det kommer inte gå.

 

Efter den här helgen har jag kommit fram till att jag har någonslags hatkärlek till mitt gamla jobb.

 

Jag måste förmodligen ta tag i migsjälv. Som vanligt. Ska bli så jävla gött att komma bort. Ni hittar mig på en klippa nånstans i Nepal. Mediterandes, med färggranna byxor och blomma i håret. I frid. Eller så tar jag jobb på Drakes tatueringsstudio i Kambodja. Det är ett alternativ.

 

Väl mött

 

 

Livet med beslutsångest. Livet som lagomt neurotisk och planneringsfreak. Livet där planer, idéer, tankar och drömmar ändras lika snabbt som de uppkommer.

 

Var på arbetsintervju i fredags för en vecka sedan. Var och hospiterade på en annan avdelning igår. Extraknäckte som forskningssjuksköterska idag. Diskuterade arbetsmöjligheter på min gamla avdelning med min gamla chef idag. Blev uppraggad av Doktor Forskare som vill att jag ska jobba där. Ska på två arbetsintervjuer på måndag. Om elva dagar åker jag ut i vida världen. Och innan jag gör det vill jag ha bestämt mig för vart jag ska börja jobba när jag kommer hem.

 

Ställe nr 1 verkar nytt och spännande. Annorlunda från det jag har jobbat med, och otroligt givande (typ lite Florence). Typ sånt jag ändå vill hålla på med. Ställe 2 lockar inte jättemycket, men verkar ha en sjukt bra personalgrupp och ändå rätt varierande arbete. Men kanske inte riktigt den typen av sjuksköterskejobb som jag vill pyssla med. Ställe 3 är mitt gamla jobb. Det min gamla chef och Dr. Forskare erbjuder känns tryggt och välbekant, men ändå nytt och givande och "bra för karriären". Där finns en massa inslag med sånt jag ändå vill göra i framtiden. Senare. Men inte jättestora möjligheter till nattjobb. Och lets face it, jag gillar ju nattjobbet. Och avdelningsjobbet, som det inte verkar bli så mycket med. Ställe nr 4, dit där jag ska på intervju på måndag verkar spännande, nytt och ger andra erfarenheter och kunskaper. Men verkar inte långtråkigt som andra alternativ.

 

Jag kan inte bestämma mig. Vill inte bestämma mig. Känns som att jag ändå inte kommer vilja jobba mer än ungefär drygt ett halvår innan jag antingen vill ut i världen (jättejättejättemycket vill jag ut i världen och jobba!!!). Eller plugga vidare, eller nåt annat. Frågan är väl bara vad jag vill..... För jag vill jättemycket och ingeting. Precis som vanligt.

 

Kan sitta här hur länge som helst och jämföra och utvärdera. Väga fördelar mot nackdelar och vrida och vända på mina resonemang.

 

Mitt gamla jobb.... Inte så många helger. Men inte så mycket natt. Inte så mycket avdelning. Mest åtta till fem. Och det kom vi ju fram till att vi inte gillade när vi jobbade i sommras, eller hur? Men lediga helger. Det är väldigt lockande. Och utbildningsmöjligheter. Utvecklingsmöjligheter och uppföljning. Men ändå inget nytt och spännande. Bara gammalt och vant. (eeeh, jag gillade väl sånt som va välkänt och tryggt...?)

 

Och så onkologen. Sorgligt och givande på samma gång. Nätter och dagar och varierande, möjlighet att gå ner på mottagningen. Inte asmycket helger. Och så bakar dom varje dag. Och de jättesjuka och jättefina patienterna. Nytt och spännande.

 

Och så hjärtintensiven. Mycket av allt. Varierande jobb och mycket maskiner och ekg och intensivt.

 

Förlåt Charlott, vi hade en fin dag tillsammans som kollegor, men jag tror det får sluta där. Det var nog inte min grej det där.

 

Om en vecka måste jag ha bestämt mig. Och hur mycket jag än ringer mamma och konsulterar, frågar om råd, så blir jag bara mer och mer förvirrad. Hon bara nickar, håller med. Jag är så jävla rädd att välja fel. Mest för att jag trodde att jag hade bestämt mig för vad jag vill göra och hur jag vill gå vidare. Men nu har jag typ ingen aning. (vad är det värsta som kan hända?)

 

Jag kanske ska lägga tre lappar i en hatt och bara dra? Kasta tärning? Ringa ett medium? Snurra flaska? Eller låta någon helt okänd människa säga en siffra mellan ett och tre? Det kommer ju bli helt fel vad jag än väljer. Fast jag kan ju göra så som jag alltid gör och fråga min lillasyster om råd och sen göra precis tvärtom. Det brukar ju funka bra annars.....

 

och så undrar jag om jag överhuvudtaget kommer bo till våren....

 

Väl mött

 

 

AAaahhhh! Har haft en sån där extremt slö dag som man bara vill göra om från början. Vaknade halv åtta i morse, gick upp och hängde med roomie innan hon gick till skolan. Älskar min nya roomie. Hon vinne roomietävlingen som jag bedrivit de senaste tre åren. (okej, man kan väl räkna bort min bror, han var ju också en fantabulös roomie)

 

Därefter har jag inte gjort i princip inte gjort någonting. 

 

Eftersom den här semesterledigheten får mina hjärnceller att gå i regress är det inte många knop här hemma när man bara är helt solokvist och halvslö. Satt i en halvtimmes telefonkö till flygbolaget som helt spontant valde att ändra min flygbiljett. När jag äntligen nådde plats 4 i kön insåg jag att man kanske skulle prova flightnnummret en gång till.... Jag vet ju hur pinsamt det kan bli när man praatar med folk i såndär kundtjänst. Och tur var väl det eftersom det visade sig att jag hade svårt att skilja på siffran 1 och bokstaven I. Inte lätt att vara jag.

 

Därefter försökte jag kolla på True Blood eftersom det är typ den bästa serien ever made. Alltså, att sitta och dreggla över vampyrer typ hur länge man nu känner för det kan ju aldrig vara fel? Men tydligen var jag för slö för det också, eftersom jag upprepade gånger somnade. Sov en väldans massa och blev därefter självklart mycket mosig och trött. 

 

Som ni förstår är livet som ledig väldigt, väldigt hårt och jobbigt och ansträngande.

 

Lyckades hursom övertala lillasyster att övertala mig att vi skulle gå ut och springa, trots att ingen av oss egentligen ville eller orkade. Men vi är ju grymma, så vi ba gjorde det.

 

Iochmed att jag sov halva eftermiddagen kommer jag aaaaaldrig kunna sova inatt. Och jag som ska upp tidigt och gå på mysyoga. humpf.

 

Väl mött

 

 

September tar hårt på mig. Detta semesterelverne. Det har satt spår i min fläck- och problemfria hy. Den är numera sprängfylld av röda blemor, torra fläckar och halvutvecklade finnar. (som jag har kämt och klämt och klämt på så de nästan blivit till öppna sår) Det här med att leva i Falun utan någon som helst typ av frestelse. Den hälsosamma sommaren med bara vatten och träning har ersatts med ingen sömn, alkohol, onyttig mat och massa träning.

 

hela jag är i uppror. Magen, huvuet och kroppen i stort. Har börjar med mitt självdestruktiva beteende. Inte något slags emoaktigt, utan bara att jag beter mig dåligt. No biggie. Gör som jag alltid har gjort och kompenserar med c-vitamin. Hur bra som helst.

 

Träffade Malin för första gången på ett år. Vi insåg att tiden flyger förbi oss utan att vi hinner märka något. Allt på grund av att vi börjar bli gamla. Tråkigt men sant. Vi märkte inte ens själva att det var ett år sedan. Samtalet tog vid där det slutade sist. Inga konstigheter. Hon pysslar med aloevera nuförtiden. Jag blev sugen vil prova. Hon kunde allt om aloe vera. Kanske kan lösa mitt problem med min mage i uppror och min hy i kris.

 

Just nu väljer jag attt ignorera problem och bekymmer och låtsas som att dom inte finns. (detta är nämligen någohelt nytt för mig) Istället för att tänka på att jag mycket snart (om tjugo (20) dagar) beger mig alldeles ensam ut i den stora världen, så sysselsätter jag mig med annat. Tydligen läser jag en bok som delvvis utspelar sig i Indien, vilket egentligengör att jag bara tänker på resan ännu mer. Har lagt ner stressandet. Haha, vilket skämt. Stressar upp mig mer än någonsin. Men då är det ju tur att en känner nån som känner nån som jobbar med flygningar. Nån som kan lugna ner ett, i onödan, rusande hjärta. Saker som jag vill tänka på blir på något sätt bleka och mattas av. Allt präglas av den här jävla resan och dra mig fucking baklänges vad jag längtar. Vill i vanlig ordning bara bort bort bort bort bort.

 

Har kommit i kontkat med en brud i nepal som driver någon slags äventyrsresebyrå. Verkar supercoolt, okej, jag fattar grejen. Men jag vill ju klara mig själv. Och att jag lisom drabbas av deras försäljarknep innan jag ens satt min röv på planet dit känns lite sisådär. Kommer bli lurad att gå med på nån tur på nåt ställe dit jag inte ens vill och jag kommer  betala fruktansvärt mycket överpris. jag bara vet det. 

 

Nej men jag känner mig rätt lugn. Nojar inte eller så. Idag sa jonas att de hade vart tvugna att ansöka om visumet till Laos typ tre gånger för att dom bara gjorde fel hela tiden. inget magsår. Inget magsår, INGETMAGSÅR!

 

 

Har slutat noja över vad jag måste ppacka ner och vad jag måste lämna hemma och vad jag måste köpa. (haha, yeah right!) Har istället börjat noja över vvilka playlist jag måste komma ihåg att göra offlinetillgängliga innan jag drar. BRA, tycker jag.

 

Väl mött

 

Vaknade i morse, kallsvettig och i panikångest. Drömde att flygplanet jag satt på kraschade ett antal gånger. Drömmer sånt ibland. Med jämna mellanrum. Inget konstigt. Alltid uinder relativt ugna förhållanden. Går alltid bra liksom. Inte som förut när jag drömde mardrömmar jämt. Men jag misstänker att det är någon slags resfeber som börjar yttra sig. Naturligt. Inte alls flygrädd. Älskar att flyga. Konstigt egentligen, eftersom det är så fru-hu-hu-huktansvärt tråkigt. Men som sagt. resfeber.Ok med det. Låg en hel timme på kökssoffan i morse och ba försökte andas och lugna ner mig och tänka på att snart bär det av. Längtar så jag kan dö. 

 

Bästa dagen. Har legat och gosat med en bäbis. Tröttaste bebben evvör. Hon sov hel tiden. Men jag funderade skarpt på att kidnappa henne. Eller hunden. Isis, Astrid. Bebis, hund. same, same but different. Jag är fine med vad som.

 

 

Hittade en ny roomie, hoppas jag. Eller ja, det blir väl en ny roomie till min roomie. Fast både jag och den nya potentiella roomien tyckte nog att det skulle varit kul om vi skulle ha bott ihop. Men jag är ju tyvärr upptagen med att åka utomlands och hitta mig själv. Har inga problem med det.

 

Ångesten börjar som släppa nu. Känns bra. Börjar nästan lugna mig och känna att det löser sig. För saker och ting gör ju det... Löser sig. Fast nej, jag är fortfarande uppspelt och nervös och aslycklig. Längtar mest väldigt mycket. Vill typ hoppa fram 20 dagar i tiden. Vill åka nu. nu. nu. NU!!

 

Väl mött

 

 

 

Har efter gårdagens hetsjakt på inneboende fått lite för mycket respons. Folk hör av sig från höger och vänster, de rycker och drar i mina armar. Vill bo.  Tonåringen packar ihop sina saker och lämnar lägenheten tom. Inser att jag kommer få sova helt totalt solokvist i lägenheten inatt. Jag står kvar med valet att välja vem som ska få bo, och vem ska va utan. Lyckas äntligen bestämma mig, men då hör någon annan av sig med fler som är intresserade. Jag känner mig som varenda students egen skyddsängel och vill ta alla de hemlösa, sänglösa nyanlända och vilsa studenterna under mina vingar. Jaghar en soffa, du kan få sova där nån vecka. Det går bra. det får plats två i det ena rummet och tre i det andra. En på kökssoffan, en på vardagsrumssoffan och sen har jag en luftmadrass också. VÄLKOMMEN!

 

Känns inte som att det kommer va svårt att hitta någon lämplig som vill bo, men det hjälper ändå inte min beslutsångest och det hjälper inte min vilja att hjälpa alla. Att alla ska få bo. 

 

 

Jag är tamigfan så jävla snäll!!

 

Funderar dock på om jag egentligen borde ha tagit nån hundring mer i hyra iallafall.....

 

Försöker boka ett pass på friskis. Det bästa dubbelpasset man kan gå på. Och så har som spärrat mitt kort. Inaktiverat det. Tråkigt. Nu måste jag charma någon så jag kan lura till mig ett gratis månadskort. Ingick inte i min plan. Men det är ju tur att jag är bra på sånt där.... HÄHÄHÄ

 

 

Väl mött

 

Semestern. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Tillbaka hemma. Hemhemma i min lägenhet. I min säng. Bland mina saker. Vaknade i morse med lätt panikångest. Alla jävla grejor. Försökte igår kväll göra någonslags uppackning av mina superröriga väskor, proppfulla med massa saker. Gick sådär. Jag har för mycket skit. Men jag vill ha kvar det.. Alltihop.

 

Lillstrumpan har flyttat till eget och jag är kvar med okänd tonåring som bor i rummet där bror egentligen borde bo. 

 

Packar upp och packar in och fortsätter dagen med att ha ångest över att jag kommer va pank och bostadslös efter årsskiftet. Diskuterar med erika som har briljant ide. Vi blir roomies efter jul. Jag kan tänka mig det. Kan tänka mig att tycka att det är bra. Kan tänka mig att tycka att det är asbra och det bästa som hänt sedan 2007. Känner hur saker börjar lösa sig.

 

Äter fantastisk middag i underbart sällskap och avnjuter en god drink sådär på måndagskvällen. (ignorerar den där klumpen av obehag som har lyckats leta sig fram i halsen. Ignorera, du bara inbillar dig) 

 

Kommer hem till okänd tonåring som ser rädd ut. Hon kläcker ur sig att hon kommit in i Umeå. Hon flyttar till veckan. Jaha.. Vem ska jag bo med nu då? Blir arg och irriterad och upprörd. Men håller masken inför tonåringen och gratulerar till utbildningsplatsen och knyter näven i fickan. Grymtar i tysthet. (Konflikträdd?? JAG??!! Dummaste jag hört) Påbörjar åter jakten på en ansvarsfull, social, djur- och rökfri, lugn student som söker boende. Allt av intresse.

 

 

Väl mött

 

 

Saker jag komer sakna med hemsjukvården. Mina fina tantor och gubbar i stugorna i byarna. Men vad viktigare är. Jag har änteligen fått min välförtjänta S E  M E S T E R!!!!

 

Mycket viktigt.

 

Tips för hur man på bästa sätt firar sin nyvunna, fyra månader långa, semester (Läs arbetslöshet):

1. Öppna en vinflaska.

2. Måla naglarna i någon obskyr färg.

3. Drick upp tidigare nända vinflaska.

4. Proklamera på samtliga sociala medier att du har semester.

5. Påminn alla i din omgivning att de redan satt sprätt på sina 4-5 veckor av frihet, medan du själv har fyra härliga och fantastiska månader av ledighet, frihet, tid och semester framför dig. (ignorera det faktum att semestern innebär arbetslöshet, =obetalt ledighet. Strunta i den ångesten du känner över den stundande luspankheten so väntar i januari. Bara ignorera. Det finns alltid snälla föräldrar att låna pengar av.)

6. Njut lite till av att du är ledig. Titta på naglarna och sippa på vinet.

 

Väl mött

 

Idag har jag på nåt sätt blivit pepp på livet litegrann igen. Jag ser mitt lediga september torna upp sig framme vid stupets kant. Fast det känns ändå F R U K T A N S V Ä R T jobbigt att jag måste gå till jobbet imorgon också. Börjar dessutom kl 06-(fuckin)-00. Orimligt.

 

Men det är sista sista sista dagen. Innan jag blir arbetslös. Som ett led i min rastlösa och neurotiska tillvaro kommer jag garanterat sitta uppe halva natten och fila på ett (asdåligt och fult) CV som jag imorgon ska mailbomba ut till diverse (mer eller mindre )attraktiva arbetsgivare på UAS. Sjukhuset som är världskänst för att ha sämst personalpolitik i hela världen. Men vad gör man inte. Jag längtar ju dit.

 

Har även börjat planera min lediga månad. Fullspäckat. Ser iofs mest fram emot att någongång de närmaste två veckorna (Helst egentligen redan igår!!!!) åka till kusinvitamin och tokklämma och gosa med nyfödd bäbis. Längtar så jag kan dö! Måste bara köpa en världssöt sparkdräkt först. Och självklart ska jag träna mer än dubbelt så mycket som jag gjort i sommar. Stark (jag menar ju såklart ASSNABB chey!

 

Börjar bli mer och samtidigt mindre nervös inför långresa. Känns ändå stabilt, eftersom jag varit neurotisk och skrivit packlista i två månader. Ska skicka in visumansökan idag. Bara en och en halv månad försent enligt mitt neurotiska sinne. Men eftersom jag även lider av morbid beslutsångest så blev det visst så. Kan förövrigt tala om att man inte ska gå och visumfota sig efter att ha jobbat 9 timmar och man är astrött, osminkad och har träningskläder på sig. Samt fett hår och ful frisyr. Funkar inte.

 

Well. Nu är det bara en arbetsdag och en halvtimme kvar på sommarjöbbet. såjävlagött

Firas med att smita lite tidigare. Tjoflöjt!

 

Väl mött

 

Igår gjorde jag misstaget att öppna min big can of crazy för Therese. Hon börjar med att skratta åt mig, sen håller hon med mig, ger mig tips och sen skrämmer hon upp mig, hånar mig och retar mig. Så jävla oschysst. Ändå undrar jag hur jag ska klara mig utan henne. Det är ju trots allt hon som har fått mig att överleva sommaren. Hon som gjort jobbet kul. (trots att hon haft semester och varit borta mer än hon varit här, men hon har absolut förgyllt min tid här) Hon är lite som den storasyster jag aldrig hade. Hon hånar mig, triggar mig och ger mig vägledning i livet. Även om jag inte alls lyssnar...

 

Min stundande semester känns mer avlägset än någonsin. Kommer veckan ens att ta slut? Eller kommer jag stupa innan jag når mållinjen på fredag eftermiddag? Ingen vet. Snart är det bara två dagar kvar. Två extremt långtråkiga, långsamma och utdragna dagar. Jag har tillochmed tröttnat på att köra bil VAAAAH?! Det som typ är det roligaste jag vet! Helt knäppt.

 

 

SjukgymnastDaniel spenderade eftermiddagen idag med att håna mig för att jag frågade om min extremt skadade och tilltyglade fot. Jag undrade varför jag hade ont. Han skrattade åt mig. Börjar ana ett mönster där samtliga kollegor garvar bakom min rygg. Det är klart att dom gör. Vad ska de annars pyssla med?

 

Jag vill bara gå hem. Gå härifrån och vara ledig. Ska det vara så svårt?

 

2 dagar och en timme. Sen har jag friheten framför mina fötter!

 

Väl mött